har nu i två år försökt passa in för jag trott att jag vart som dem, anpassat mig. Försökt vara någon jag inte är... Så mycket har hänt i sommar som fått mig att inse att jag inte är ett dugg lik dem... inte på nått sätt alls... är nästan sugen på att byta skola... till någonstans där jag känner att jag passar in...

Jag och Ebba är sams igen, hon och Albin och Louise är folk som aldrig har dömt mig, har alltid kunnat vara mig själv och de har alltid frågat mig om jag vill hänga med på grejor/om vi ska göra saker tsm... Har inte varit så att jag får komma krypande å fråga om jag får vara med å leka... (så farligt är inte det jag pratar om nu... men de känns ändå på nått vis så hopplöst ändå)

Jag vill inte vara bunden i tankar om att jag måste klä mig snyggt varje dag/sminka mig visst vill man väl vara fin... men jag är fan bara en helt vanlig jävla medelklassare och visst svider det lite att inte vara en översittare som man allt för gärna skulle vilja vara... men jag är alldelles för snäll och omtänksam och fattig och otillräcklig för att nå upp dit där jag skulle villja vara...Fast nu på senare tid vill jag inte ens vara där uppe... jag vill vara med de som tycker om mig på riktigt, göra saker som intresserar mig, så småningom hellre skapa en fin familj fylld med kärlek istället för att göra någon form av storslagen karriär och skaffa barn när jag är 40.

Idag är en av de där dagarna när man ligger på botten, känner mig ful, äcklig, tjock, otillräcklig, vill inte...

till råga på allt har jag fått någon slags åldersnojja... det känns som bara dagarna flyger iväg och jag får aldrig någonting gjort. får ångest på kvällarna för att jag vet att jag snart kommer somna å då är den dagen över, och när jag vaknar måste jag kravla mig upp för att genomlida en till dag som går all för snabbt för att sedan gå och lägga mig och sova igen för att sedan gå upp igen och så händer allting om och om och om och om och om igen. JAvla cppisshelvetesjävlakukfittaäckel.

En fin ljusglimt är i allafall M ♥